Min mamma brukar säga till mig, "Minna, livet är inte som på film." Stundtals kan jag acceptera det men när det väl kommer till kritan vill jag att mina vänskapsrelationer ska vara som Sex and the city-gänget och att den kille jag träffar verkligen ska vara en man och uppvakta mig. Ta första steget, komma springandes efter mig i regnet, se på mig när jag sover och älska mig till tusen. Jag vet att det låter cheese men det är vad jag går igång på.
Jag må vara en modern och självständig ung kvinna men när det kommer till romans är jag väldigt gammaldags. Jag vill bli uppvaktad, tillfrågad och bjuden. Bortskämd och uppskattad. Älskad och respekterad. Han ska ta första steget även om jag kan göra det så vill jag inte. Jag vill att han ska vara en man och visa att han vill ha mig. Punkt.
Kanske kommer jag att få min film en dag. Det får vi verkligen hoppas. Tills dess kommer jag inte att ge upp min bild av kärlek. Måhända att jag måste kyssa några grodor först men min prins kommer, det vet jag.
När jag pratade med mamma och frågade om hon och styvpappa sett på någon bra film sa hon: "Nej, det gick bara Minna-filmer på tv så det blev inget". Suck. Romantiska komedier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar