Jag har haft ätstörningar sedan jag var elva. Innan dess spenderade jag stor del av tiden med att känna mig tjock och missanpassad. Visst har det varit mer eller mindre bra. Tiden på Akademiska ätstörningsklinik var bra och fick mig att vakna upp. Tiden i OA gav mig livet tillbaka. Däremellan kan det bara liknas vid kaos och icke-liv. För ett år sen började den riktiga utmaningen - att börja leva "normalt". Jag var trött på att under så många år ha fokuserat på kropp, vikt och sjukdom. Förbannad över alla saker jag missat och på alla chanser jag inte vågat ta på grund av detta. Nu fick det vara nog. När sedan min lillebror dog i somras fanns ingen återvändo. Det kan låta underligt men jag gick direkt och köpte mig två par tighta jeans som jag i vanliga fall tänkt skulle passa på någon smal med långa ben. Att jag tyckte de var snygga och också ville ha dem förträngde jag oftast men inte längre!
Sedan dess har det gått lite upp och ner. Jag har fortfarande dagar då jag skulle kryssa i rutan för mullig i en annons och inte tycker att några kläder passar. Men för det mesta är jag nöjd med kroppen och vet att den är fin. All träning har gjort att jag lärt mig uppskatta den mer och även om jag inte är smalare eller väger mindre nu så är jag tightare och har mer muskler. Det ger självförtroende och peppar mig framåt.
Det finns så mycket annat i livet än
kroppsnoja. Kärlek, karriär, resor, familj, vänner, natur och träning. Alla saker som får mig att må bra men som jag någon gång under min ätstörda karriär prioriterat bort för att jag inte känt mig bra nog. No more! Jag ska vara stolt över min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar