Sluta kämpa - börja leva!

Igår hände något märkligt. Efter en en helt underbar helg med söta D så blev det en hemsk måndag. Alla mysiga stunder tillsammans hade gjort att varken jobbet eller min älskade body pump på måndagar kändes kul länge. Jag ville bara hem till min gos. Det är helt normalt när man är nykär och inte skadligt att för en kort period prioritera varandra men jag ska ju så klart kämpa emot och vara stark. En egen individ som gör som hon alltid gjort.

Sagt och gjort har jag kämpat på med massa träning, fest hos vänner, bokat in mig för middag med familjen, jobbgrejer m.m. Fast allt jag vill är att vara med söta D. Hela tiden. Och det kan ju inte vara bra, tänker präktiga Minna.

Det hela nådde sin kulm igår när jag mest ägnade dagen åt att vara irriterad på andra (fast det var på mig själv egentligen) och sedan vilja börja gråta av tristess på träningen. Väl hemma skiter jag i middagen och äter macka, ringer inte D som lovat och när han väl ringer upp mig (han undrade väl vad jag höll på med) så sätter jag mig ner framför kylskåpet och förklarar för honom att "jag har saknat dig så mycket idag att jag blir arg på mig själv och kan därför inte träffas ikväll." Stackarn fattade nog inte mycket. Summan av kardemumman blev att jag valde att städa toan istället för att låta honom komma över. Jag är ju inte lite knäpp.

Det tog ungefär 10 minuter och några smågodisar från söndagens mys innan jag ångrade mig och ringde in honom. Tillsammans städade vi toan och jag bestämde mig för att sluta kämpa emot och börja njuta av den kärlek som jag faktiskt känner för denna fina man. Och som han känner för mig. Som han ser på mig var det mycket längesedan någon gjorde. Den blicken krossar alla tvivel och när jag vaknade imorse av en puss och ett "du och jag fina" viskat till mig bara smälter jag. Kärlek.