tisdag 18 september 2012

Självuppfyllande profetia

Kommer ihåg att när jag i början träffade fina P sa till mina vänner att jag var rädd att vi skulle fortsätta träffas och ha det bra men att det i slutändan skulle handla om att "blir vi kära eller inte, hittar vi något i detta eller var det inte rätt?". Som om jag redan då kände på mig att han igår kväll skulle stå i min hall och säga att han inte var redo för oss och mer kär i kärleken än mig.

Har jag själv dragit till mig detta genom att tvivla och vara rädd? Genom att jag fokuserade på just detta så tidigt, blev det så? Om jag hade hoppat fullt ut och trott för brinnande livet, hade saker och ting varit annorlunda då?

Någonstans inom mig känner jag nog lite som honom också, därav tvivlen. Jag ville så gärna att det skulle vara rätt denna gång. Kanske blev jag också kär i kärleken och inte honom.

Klumpen i magen har gjort att jag inte kunnat sova så bra och drömt massor. Trodde att den skulle försvinna efter att vi fattat ett beslut men idag känner jag mig så skör och ensam. Helt normalt antar jag. En liten tröst är att det var jag som ställde honom mot väggen om vad han höll på med och vad som var fel. Feg som resten av sitt släkte kunde han inte förmå sig att ta initiativet till att prata. 33 år gammal. Suck. 20 sekunder av pinsamt mod lönar sig alltid har vi ju fått lära oss, även i detta fall även om utgången blev jobbig. Nu är det i alla fall gjort...

Det sista han sa innan han gick ekar i mitt huvud: "Du kommer att hitta någon". Där och då insåg jag att han verkligen tackade för sig. En kille som är villig att ge bort sin tjej till någon annan är verkligen inte kär.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar