Ja, alltså det kanske inte är nåt att önska men jag ska förklara vad jag menar. Jag mår inte bra av att hålla mina känslor inom mig. Jag är en känslomänniska och mår bra av att gråta på hallgolvet ibland, skrika och slita mitt hår över jobbiga vänningar i livet, ta ett glas rött en tisdagskväll med en vän efter en tuff arbetsdag eller kramas med någon lite för länge när jag känner mig ensam. Lite av detta och jag har balans i livet. Men nu på senare tid har jag bara kört på och det leder till isolering, att jag försöker klara allt själv, biter ihop och bara kör på, blir som en robot och varken njuter av livet eller bryter ihop i de små doser som jag mår bra av.
Jag behöver släppa loss. Känna känslorna, lita på att någon finns där om jag sträcker ut en hand, vara ärlig och våga möta känslorna. Det mesta i livet är bra och jag har inget att klaga på men jag är inte riktigt jag om jag inte lever i mina känslor.
Ta en dusch lite för länge, stirra på en film, krypa ner under en filt i soffan, gå och lägga mig tidigt, gå på en planlös promenad, köra för fort och le åt en främling. Förstår ni känslan? Att bara vara lite i mig själv för en stund. Lite egen. Bara jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar