Jag saknar inte OA, jag känner mig fri. För första gången på länge känner jag att jag kan andas. Ingen som bevakar, ingen tid att passa, ingen att förklara mig inför och inga regler att följa vad gäller mat och beteende. Så mycket fint har jag fått med mig av min tid i OA och mycket av det praktiserar jag fortfarande dagligen. Men det var tid att lämna. Jag tror inte längre på lösningen även om jag tycker att metoden är bra.
Uppenbarligen har jag fortfarande problem med mat och socker. Jag har kommit en bra bit på väg och vet nu att mitt sug är psykologiskt och att jag har betingat många situationer. Jag försöker äta som andra människor och lär mig för första gången i mitt liv vad som är "normalt". Ingen människa är väl normal men ni förstår vad jag menar. Jag tycker att det går bra. Jag smakar, utvärderar, tillåter och njuter. Med vänner, familj och jobbarkompisar. Det är härligt.
Men när ensamheten slår till eller när jag blir sjuk, då tarjag gärna till sockret som medicin. När det är synd om mig eller det ska mysas, då ska det bullas upp. Problemet för mig är när jag äter i ensamhet. Då tar det lätt överhand. Tillsammans med andra har jag inga problem längre att ta en bit tårta eller en portion glass. I OA har jag lärt mig att det är sällskapet och inte sockret som står i centrum och det lever kvar.
Så kanske att jag skulle behöva gå i någon form av KBT-terapi för att jobba vidare med de bitar som jag fortfarande har problem med? OA har hjälpt mig med mycket men inte allt. Det finns fortfarande ett jobb kvar att göra. Och i slutänden är det bara jag som kan göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar