Jag har verkligen insett att jag inte tål socker och kolhydrater. Det handlar inte längre om att jag går upp i vikt och att jag inte kan sluta äta när jag väl börjat. Min kropp gör uppror både fysiskt och psykiskt av det. Blir paranoid, trött, manisk, får ångest, bli orolig, svullen, törstig och deppig. Det är typiskt drogbeteende. Jag har skadat min hjärna till den grad att den nu är en fullfjädrad beroendehjärna. Den reagerar på socker som en narkoman på droger och en alkoholist på alkohol. Kanske hade förloppet kunna hejdats när tid ännu fanns men uppenbarligen var konsekvenserna inte tillräckligt svåra för att jag skulle vilja sluta.
Viljan och önskan om ett bättre liv driver mig framåt. Jag vill leva. Inte sitta levande död hemma i min soffa med mina falska vänner Ben&Jerry. De gör mig inte lycklig, det är bara ett skådespel som ångesten och oron har komponerat ihop. En show för gallerierna där jag lurar skiten ut nära och kära för att få missbruka ifred. Om natten kommer vansinnet och manin på besök. De gör att jag inte kan sova. Svettas som om jag kan fly ur min egen kropp. Inte en dag till.
Idag efter jobbet var jag ute och sprang efter jobbet. Njöt av att vara abstinent och påminner mig själv om helvetet jag beskrev ovan och som länge var hela min värld. Endorfiner fick jag av träningen och blev även nöjd av den underbart goda köttfärssåsen som landade gott i min mage efter joggingrundan. Likt Bamse som tar dunderhonung får jag en energikick av rätt mat. Det är som att sätta på en turbo efter att jag ätit medan jag ser på när mina kollegor får besök av Herr Tretrötthet. Ett liv jag inte vill tillbaka till. Jag vill leva abstinent. För resten av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar