Trött efter en lång men rolig konferensdag inser jag att jag inte gillar att bli kallad stressad och att det är något jag vill jobba med. En kollega som påminde om något som visserligen hände för ett år sedan då jag inte riktigt hade fått kläm på det här att lämna över till Gud och trodde att det var upp till mig att styra över livet, mig själv och andra. Det är en sak att stressa upp mig själv men att göra det med andra eller ställa för höga krav på dem är inte okej. Åh andra sidan - varför skulle det då vara okej att utsätta mig själv för det som jag inte vill göra mot andra?
Jag har många gånger hört att man ska behandla sig själv som man skulle behandla sin bästa vän. Skulle du någonsin bete dig mot en vän som du gör mot dig själv? Trycka mat och godis tills magen står i fyra hörn och du vill kräkas? Straffa dig själv för hetsätning genom överträning och svält för att nästa dag bryta ditt heliga löfte om "aldrig mer"? Eller tala om hur ful, fet och oduglig du är? Inte en chans att du skulle önska ens din värsta fiende detta. Så varför i hela friden gör så många av oss detta mot oss själva? År ut och år in! Nu får det vara nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar