Idag för ett år sedan gick jag på mitt första OA-möte på bibblan i stan där jag bor. Då fanns det en grupp här (det finns det inte idag) och det är jag evigt tacksam för. De kunde snabbt fånga upp mig och jag fick där och då på mitt första möte en sponsor. Vi satte igång att jobba i stegen och aha-upplevelserna avlöste varandra. Det var lätt att vara abstinent och efter några veckor fick jag en matplan utformad för mig. Jag jobbade på snabbt med stegarbetet och var flitig som vanligt. Min Gud hittade jag efter ett tag men jag kan inte påstå att jag visste då vad det innebär att lämna över, det vågade jag inte än.
Så småningom la sig matbesattheten och OA blev vardag. Tyvärr tog min sponsor återfall och vår lilla grupp splittrades. Jag drev vind för våg och tog själv återfall på återfall under sommaren innan jag slutligen blev tipsad om den sponsor som jag har idag. Hon är helt underbar och blev min räddning. Vi fortsatte jobba i stegen och sedan i början av detta år lever jag nu i steg 10,11 och 12 vilket man ska. Det innebär att jag tar tag i problem direkt när de kommer, ber om ursäkt om jag gjort fel och diskuterar min dag tillsammans med en annan OA-vän varje kväll (en s.k. Elvis). Jag ber och mediterar samt är ledig sponsor för att föra budskapet vidare.
Det har varit en lång resa uppdelat i många olika delar. I början kände jag hopp och var nykär i OA, det var lätt att vara abstinent men det blir också vardag och då kom prövningarna. Jag föll, tog mig upp, föll, kände hopplöshet och frustration. Varför funkar det inte?! Jobbade på i stegen ändå och kom vidare. Insåg några rejäla sanningar om mig själv och blev villig att gottgöra dem jag sårat. Ville inte längre släpa på gammal skit utan lämnade över det till min sponsor och till Gud. Fri och renad gottgjorde jag och det var tufft. Mycket energi och tårar passerade mig under november och december. Innan nyår var jag klar och redo att kliva in i de steg som jag nu lever i för resten av livet. Hittade en ny kvällsrutin och upptäckte meditation.
Det nya året har bjudit på en del utmaningar i form av flytt, brustet hjärta, sömnproblem, nytt jobb och litet återfall. Men jag känner mig starkare än någonsin. Glad, tacksam och kärleksfull skulle jag beskriva mig som idag. Hur det känns imorgon vet ingen utan Gud. Ett år i OA känns som en oändlig tid men ändå ack så kort. Många lärdomar senare är jag oerhört tacksam för att hittade hit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar