Jag har sagt det förr och säger det igen; jag är en prestationsdriven person som mår dåligt av krav och press. Ser det tydligare och tydligare att så fort det är en situation där jag ska bli bedömd, som på jobbet, när jag håller en middag/fest, ska på date eller går på möten, ja då kommer prestationsångesten. Och med den också suget. Vill fly, vill gömma mig, vill inte vara med längre. Bakom suget och prestationsångesten gömmer sig rädslan. Den lilla flickan som sitter där bakom och är rädd för att inte bli älskad och accepterad. Det är hon som ställer till det för mig.
Jag har alltid varit så här. Satt inne på rasterna i förstaklass för att mina prickar över i:et inte var raka. Mamma kallades till skolan och vi pratade press hemifrån och hon såg ut som ett frågetecken. För hon har aldrig pushat mig, tvärtom (önskar att hon hade det ibland). Om jag nu ska psykoanalysera mig så bottnar det nog snarare i en frånvarande pappa som jag sökt bekräftelse hos och det faktum att jag alltid varit ett knubbigt barn som fått höra att "en bulle räcker för dig". Tids nog spred detta sig till frågan om killar och senare, i jobbet.
För ett år sedan drog jag i handbromsen och fick genom OA hjälp att hantera mina prestationskrav och mitt kontrollbehov. Men det är inget som försvinner över en natt. Det är något som jag jobbar med varje dag. Just nu är det viktiga för mig att komma ihåg två saker; det finns alltid snälla och fina människor som kommer att finnas där för mig om jag misslyckas med en prestation och Gud är den som styr och inte jag.
Det blir bättre och bättre och nu när jag ser det så tydligt kan jag också göra något åt det. För det är första steget - att erkänna sina problem. För mig handlar det om så mycket mer än bara mat och socker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar