Har du accepterat din sjukdom?

Jag har ett permanent handikapp. Tvångsmässig överätare är man för livet. Vi kan inte bli normalätare någon gång i framtiden  och inte förrän vi accepterar att vi har denna sjuksom kan vi lära oss att kontrollera den. Vi har alla provat allt för att kunna äta normalt och spontant men gång på gång misslyckats. Den kanske största illusionen var att så snart vi nått vår målvikt skulle vi kunna äta vad än och hur än vi önskade.

Vi kanske trodde att om vi bara kunde reda ut våra relationer, våra känslor och våra tokiga beteenden så skulle vi inte längre frestas av att överäta.

När jag accepterar det faktum att jag är, och alltid kommer att vara, en tvångsmässig överätare, oavsett min vikt eller levnadssituation - då accepterar jag verkligheten. Jag kommer att behöva leva med den är sjukdom och lära mig kontrollera den, med hjälp av min högre makt och OA, i resten av mitt liv. Att vara abstinent är inte ett permanent botemedel mot min sjukdom, utan ett permanent sätt att kontrollera den. Jag kan få ett drägligt liv och jag kan bli lycklig - men inte genom att överäta och stänga ute livet.

Har du accepterat din sjukdom fullt ut? Det är svårt och jag jobbar fortfarande med det. Min illusion om att kunna äta mer saker bara jag blir smal är svår att ta död på. En dag i taget. En månad abstinent idag :)