Det är så lätt att isolera sig och tänka att detta klarar jag själv. Men det gör jag inte. Jag behöver perspektiv på vissa frågor som jag inte kan förhålla mig till och ett liv som jag ibland inte ser klart på eftersom jag är mitt uppe i det.
Genom åren har jag stundtals trott att jag kan klara det mesta själv och är även fostrad som en självständig ung dam som fixar det mesta galant. Så att ta hjälp har inte varit självklart. Inte alls. Det är något som jag övar på varje dag. Sträcker ut en hand till de som står mig närmast och har även blivit bättre på att ringa OA-vänner som jag inte känner. För de förstår. Och kan komma med bra tips, synpunkter och lyssnar. Även om det fortfarande är läskigt att ringa en okänd person och fråga om man kan prata om den innersta hemligheten.
Ensamhet är just nu mitt största hinder. Jag äter fortfarande på de känslorna, de är så starka. Själslig så väl som social ensamhet, verklig eller inbillad. Samma känsla. Sockerchock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar