Fick rådet av min vän att "bara sluta med det", när jag sa att jag var deppig. Lättare sagt än gjort, tänkte jag. Men jag tror att hon har rätt. Det handlar om inställning för mig. Jag trodde att jag höll på att bli sjuk men är frisk som en nötkärna. Jag trodde att det berodde på att jag hade för lite att göra på jobbet och fick äran att leda ett nytt projekt. Jag trodde att det handlade om att jag inte hade tillräckligt med spänning i mitt liv men nu träffar jag någon som jag verkligen inte borde träffa. Jag trodde att det var höstdepp men hur mycket jag än peppar med mycket endorfiner från träningen försvinner det inte. Det måste vara en mental grej. Inställning.
Jag är rädd för att lyckas. Rädd för att vara lycklig. Tänk vilka stordåd jag kan åstadkomma om jag tillåter mig. Men jag vågar inte. Det behöver jag öva på. Små steg i taget. Lyckas och landa i det. Våga ta mig an nya utmaningar.
Jag är i alla fall stolt över att jag inte ätit på min deppighet. Det har varit mycket ångest som sköljt över mig de senaste dagarna men jag har stått emot. Bara gör funkar bäst! Nu vänder vi denna skuta och börjar om på en ny kula imorgon. Är ni med mig?
Jag är med dig! Och blir jättepeppad av det du skriver. Känner igen mig i det där, att inte våga. En vän sa till mig en gång: "Det är lätt att vara svår men svårt att vara lätt". Det brukar jag tänka på när jag faller ner i depp och grubbel-hålet.
SvaraRaderaHärligt, då är vi två! Idag kör jag på mantrat "du är vad du tänker" och försöker att göra mer än att grubbla. Och det går framåt. Jag känner mig inte alls lika deppig. Att lyckas är inget straff, kasta ut jante för nu kör vi!
SvaraRaderaKram Minna