För tio år sedan gick jag i ätstörningsterapi. KBT och tallriksmodellen skulle göra mig fri från hetsätning och konstig kroppsuppfattning. Visst underlättade det lite och jag lärde mig mycket om mig själv under de två åren men jag var för ung för att ta in allt och livet förändrades så mycket de kommande åren att de verktyg jag fått inte hjälpte. Då och då var jag tvungen att "pysa ut" med en ensamkväll av godis, glass och bakverk, lätta på trycket när livet blev för tufft. Jag var inte fri.
Jag levde i två olika relationer under de kommande fem åren. Lyckliga sådana men jag var inte lycklig. Att vara smal, banta, matvägra och hetsäta skymde min sikt och kontrollbehovet knäckte till slut den sista relationen som jag trodde skulle vara för alltid. Ett ätstört kontrollfreak som inte visste hur man har kul i livet - det var jag. Tills nyligen då jag fick lära mig att jag har ett beroende. Ett sockerberoende som är roten till mina problem om som jag måste lära mig leva med.
Efter att ha jobbat i 12-stegsprogrammet i ett halvår har jag kommit långt i min andliga utveckling. Kontrollbehovet är inte lika starkt, jag vill inte längre ta semester från mig själv och livet är inte en kamp varje dag. Mitt mål nu är att ha kul och acceptera mig själv för den jag är och de förutsättningar jag har. Men jag har fortfarande en störd syn på min kropp. Hur jag än ser ut är jag aldrig smal nog. Så jag undrar - är jag beroende eller ätstörd? Eller både och kanske. Hur ser ni på det?
Jag betraktar mig som både och. Eller...det är två yttringar av samma sak. Beroendet gör att jag inte kan hejda mig, det är en del av sjukdomsbilden.
SvaraRaderaJag håller med dig. Jag tror att det är en blandning. Ibland är det svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Hoppas få lite mer klarhet i mitt beteende snart. Men avhållsamhet är det enda som fungerar, jag vet helt enkelt inte hur man äter "normalt", inte nu i alla fall.
SvaraRadera