Känner mig som ett barn som hela tiden ramlar av hästen. Faller och tar mig upp, faller och tar mig upp. Om och om igen. Börjar fundera över om detta med OA och LCHF verkligen är vägen till ett friskare liv utan överätande? Kan dessa bokstavskombinationer verkligen ge mig ett drägligare liv? Eller handlar det i slutänden om att försöka att äta så "normalt" som möjligt? Att lära sig att inte döva känslor med mat och skaffa mig ett mer givande liv men ändå äta som de flesta andra. Vad är rätt och vad är fel?
Jag vet att jag är unik och du är unik. Finns det ett mellanting eller är vägen svar eller vit? Vad tror du och vad fungerar för dig? Jag trivs ju med min matplan och maten ger mig massor av energi men jag vill träna och jag har inte tålamod att vänta i tre - fyra veckor innan kroppen ställt om sig varje gång jag gjort avsteg.
Det sägs att man ska ha en målbild och min är verkligen ett svettigt jag under en klass på gymmet. Så vill jag vara - träningen ska vara en del av mitt liv. Är jag ensam, uttråkad, sugen eller restlös vill jag gå till gymmet eller ut och springa en runda, inte ta en kaka. Kan jag få det livet med lågkolhydratkost? Jag brukade tro det men nu är jag inte så säker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar