Jag har alltid varit en sån person som har känslorna utanpå kroppen och som har nära till både skratt och gråt. Sedan jag har börjat i 12-stegsprogrammet och jobbar med mig själv har det blivit värre (eller bättre?). Känslorna ligger hela tiden under ytan och spökar för att bubbla över om det händer något särskilt. Och det kan vara hur litet som helst.
Idag på lunchen pratade min chef om att hennes styvbarn inte hjälper till hemma och att det tär på boendesituationen. Då berättade jag att jag flyttade hem till pappa och hans familj när jag var 16 år och att det var en stor omställning eftersom jag aldrig levt med honom tidigare. Vi hade en liten duskussion om hur man undviker de värsta smällarna och efteråt ville jag bara ringa min mamma.
Sagt och gjort så fick jag tag i henne när hon satt och åt lunch. Med gråten i halsen sa jag att jag bara ville tacka för att jag fått lära mig tvätta, städa, laga mat och vara tacksam. Jag hörde hur hon log på andra sidan luren. Kanske är detta ett kvitto för henne på att hon har gjort ett bra jobb och ett erkännande för alla bråk vi hade under tonåren? Säkert skönt för ett mamma-hjärta. Efteråt tog jag någon minut för mig själv, instängd i ett konferensrum på jobbet, storgråtandes och känslosam. Kände mig rätt löjlig men också väldigt tacksam för att vi kommer varandra närmare.
Det blev uppenbart för mig att mina känslor hela tiden finns där, så nära, så nära. Jag är verkligen ingen robot som klarar mig helt ensam i denna värld. Jag behöver kärlek, närhet, umgänge och tvåsamhet. Och det är okej.
Jag har varit superglad i snart tre veckor, men sent igår kväll kände jag mig nere och till slut började jag gråta. Jag funderade på vad det kunde vara, och kom på att det var några småhändelser under kvällen som var anledningen. Skönt på ett sätt och jobbigt på ett sätt, men väldigt bra att reflektera över. Trots att jag hade vänner över på middag så kände jag mig ensam, och lite tillbaka till mitt gamla jag. Jag vaknade i alla fall mycket gladare idag och ikväll ska jag verkligen ta hand om mig själv!
SvaraRaderaDet går ju upp och ner i livet och ibland kan det vara svårt att acceptera. I alla fall jag har varit så att jag vill vara glad ha energi hela tiden, annars är något fel men det är ju okej att vara nere ibland med, annars vet man ju inte när man är glad. Skönt att gråta en skvätt, eller hur? Det är så förlösande ;) Skönt att du känner dig bättre nu. Att känna sig ensam tillsammans med andra är nog den värsta ensamheten. Ibland beror det på sällskapet och ibland bara är det så. Ha en skön fredag!
SvaraRadera