Varför?

Varför äter vi större mängder än våra magar klarar av? Varför väljer vi maten före sällskap och socker före vänskap? Varför lägger vi hellre vår sista krona på vår drog än på mat som är bra för vår kropp? Varför kan vi inte sluta efter första tuggan? Tycker vi inte om oss själva? Jo det tror jag att vi gör men vi måste inse att det här är en sjukdom och behandla den lika seriöst som vilken annan sjukdom som helst. Medicinen för mig heter matplan, 12 stegsprogram och Gud.

Om jag inte äter på matplanen, ber till Gud eller jobbar i de 12 stegen faller jag tillbaka. Och det går fort. Ibland faller jag handlöst och ibland, som igår, snubblar jag till lite. Oavsett så är det en varning som bör tar på allvar. Vad kan jag göra annorlunda för att inte hamna där igen? Rannsaka dig själv och se nyktert på hur förloppet såg ut. Ofta finns det en rad olika varningssignaler när vi tittar i backspegeln. Det kom inte som en blixt från klar himmel. Inte egentligen. Det började säkert för flera dagar sedan.

Efter mitt snesteg idag känner jag skam, olust och oro i själen. Men jag måste också komma ihåg att vi i 12 stegsprogrammet inte strävar efter perfektion och det är okej att vara mänsklig. Inte vara för hård mot mig själv. Idag är inte en bra dag för krav och piska. Idag ska jag ta det lugnt, lyssna på min kropp och ta hand om mig själv. Det är det minsta jag kan göra efter den nöt-misshandel som jag utsatte kroppen för igår.