Min väg till OA och ut ur sockerberoendet, del 2

När jag väl gått med i OA gjorde jag precis som jag brukar. Tog på mig "duktig flicka"-rollen och körde stenhårt. Vare sig det gäller jobb, relationer, självutveckling, hetsätning eller träning finns det inget lagom för mig. Jag jobbade tillsammans med min sponsor i stegen och lärde mig om min högre makt och fick börja be till Gud (så som jag uppfattade honom). Efter någon vecka fick jag en matplan (LCHF) där det stod vilka mängder och vilka livsmedel jag kunde äta och så började jag väga maten. Jag var inte beredd på den frihet som jag kände. Jag behövde inte längre dividera med mig själv om jag ätit för mycket eller för lite, om jag fått i mig det jag ska. Jag behövde inte längre lyssna på den förädiska rösten som sa till mig att under- eller överäta. TIds nog så dog den ut. Jag trodde att jag var fri...

Min väg har inte varit spikrak. Min sponsor tog återfall i början av sommaren och efter över tre månaders abstinens följde jag efter. Fritt fall hela sommaren. Ingen sponsor hade jag längre heller och så var det ju semster och inget jobb att skönta. Kan ni förstå hur mycket jag åt? Och gick upp i vikt. Och åt ännu mer. Mina vänner var oroliga och ville få in mig på ätstörningskliniken, OA fungerade ju uppenbarligen inte sa det. Jag visste varken ut eller in för när jag drogar på socker blir allt en enda dimma för mig.

Räddningen kom när en OA-vän ringde mig och sa att hon hade en OA-vän som hon trodde skulle passa som min sponsor. Vi provade och håller fortfarande ihop än idag, några månader senare. Min sponsor är en av de klokaste och finaste personerna jag känner. Hon har hjälpt mig så otroligt mycket och får mig ofta att själv komma på lösningar genom hennes vägledning. Tillsammans med min sponsor har jag växt som människa och känner att jag nu är på rätt väg. Jag jobbar hårt med att släppa min prestationsångest och mitt kontrollbehov, lämnar över till min högre makt och lär mig att lyssna på min kropp. Långt ifrån den "duktiga flicka" som jag var när jag kom in i programmet... Maten vet jag hur jag ska hantera idag, det är livet som ibland ställer till det för mig och gör att jag tar återfall.

Efter många tvivel, återfall och hopplösa nätter vet jag nu att OA är räddningen för mig. Det är här jag blir frisk och lär mig leva livet igen. Och att kunna vara social, som betyder så mycket för mig. Hur det ser ut i framtiden det vet jag inte men idag är jag otroligt tacksam för programmet, gemenskapen och min sponsor. Besattheten från mat har lämnat mig och jag kan fokusera på livet istället.